Skidglasögon i Mosquitia

Resan ut till Tipi, där vi har vårt första projektområde, görs ofta på flaket av en pick-up. Om vägen är torr nog och inga andra oförutsägbara händelser inträffar behöver resan inte ta mycket mer än fyra timmar. Under brandsäsongen ser man ett tjockt täcke rök längs horisonten och vi har även tvingats åka rakt igenom tjock rök, ibland nära öppna lågor.

Medlemmar i brandbrigaden i Truksinasta

Varje år brinner savannen, ibland mer än en gång. Bränderna lämnar efter sig en svedd, svart jord, till synes livlös. Även för djurlivet får de återkommande bränderna svåra konsekvenser. Men den verkliga förlusten, den som skapar en ond cirkel, är utplåningen av den naturliga föryngringen. Tallarna som annars är anpassade för skogsbränder klarar inte av när det brinner för ofta och plantor aldrig ges en chans att överleva tills de är stora nog att klara en brand.

Viljan att förändra kom inte från ett kontor långt borta. Det var en önskan som vuxit fram hos människorna som har sina hem här.

I samarbete med forskare från Uppsala universitet arbetar vi med en samskapande process. Det börjar med att lära känna platsen och människorna för att sedan med olika verktyg som att fotografera, rita kartor och på andra sätt försöka bygga en gemensam bild av utmaningarna och möjligheterna. Men det viktigaste har nog varit att spendera mycket tid tillsammans. Vi har vänt och vridit på problem, lyssnat på erfarenheter och låtit lösningarna växa fram ur dialog. Det är inte en snabb väg, men det är en väg som leder till beslut som fler varit med att forma.

En av de första utmaningarna var hur vi skulle organisera brandbekämpningen. Det fanns en grupp i byn som genom ett tidigare biståndsprojekt hade fått viss utbildning i brandbekämpning. Den omedelbara tanken var att låta dem bilda våra brandbrigader.

Men en invändning växte fram i byarna. I ett område där arbete är en bristvara, varför skulle bara ett fåtal få den möjligheten? Frågan landade i en insikt: om ansvaret för skogen var gemensamt, måste också möjligheten att skydda den vara det.

Ur den diskussionen växte en helt annan idé fram. Istället för fasta brigader bestämde vi oss för att rotera personalen varje vecka. På så sätt blev hela byn engagerad. Ansvaret delades, och med det också inkomsten. Lösningen var inte den mest effektiva på pappret, men i praktiken visade den sig överlägsen. Den byggde något starkare än brandgator – den byggde gemenskap. Men den skapade också ett nytt problem: vi behövde mycket mer skyddsutrustning.

Att få tag på bra skyddsglasögon i Honduras var svårt. Röken från bränderna är stickande och skadar ögonen. Vi får ofta höra om hur människor får problem med ögoninfektioner på grund av röken. Vid ett tillfälle, när jag skulle resa från Sverige, packade jag ner några par gamla skidglasögon. Det blev en omedelbar succé. De skyddade inte bara mot röken, utan också mot dammet som virvlar upp och den skarpa solen.

Skidglasögon ute i fält

Vi nämnde detta för Ramundberget Alpina hemma i Sverige. Kort därefter anlände en hel låda med skidglasögon – mycket finare än de jag haft med mig. Det var en enkel gest, en något oväntad allians mellan Härjedalen och La Mosquitia, som gör en konkret skillnad för människorna som står i frontlinjen.

Vi hoppas att denna historia kan uppmana till fler spontana samarbeten - så har du någon kul idé, hör av dig! Avslutningsvis: ett stort tack till Ramundberget och våra kollegor i La Mosquitia.

Nu, när elden närmar sig byn sluter alla upp.