Kaffestund i Auka: En berättelse om klimat, motståndskraft och den verkliga meningen med hållbarhet

Hemma hos Elisabet i Auka

Doften som fyller Elisabets hem i byn Auka är inte bara doften av kaffe. Det är doften av ett arv och en ritual. Med vana händer rör hon om de ljusgröna bönorna i en panna över den öppna elden. Ljudet är ett mjukt, rytmiskt rasslande som övergår i ett knäppande när bönorna expanderar i hettan. Hon avbryter processen tidigare än de flesta kommersiella rosterier, vilket ger en mjukare rostning som bevarar de delikata tonerna från bönans ursprung.

Elisabet med familj

Dessa bönor kommer inte från den lokala butiken. Varje gång Elisabet besöker sitt barndomshem i Colón tar hon med sig en ny säck tillbaka till La Mosquitia. Hennes familj odlar kaffet själva i bergen, på höjder kända för att ge en komplex och livlig smak. De sköter hela processen: från att plantera och skörda till att torka och mala bönorna. Men som Elisabet vet alltför väl går det allra finaste kaffet nästan uteslutande på export. Hennes ritual är därför mer än bara en preferens; det är ett sätt att återta en del av det bästa som hennes land producerar.

Elisabet kom ursprungligen till Puerto Lempira tillsammans med sin pappa, bara på besök. Hon hade inte tänkt stanna, men under vistelsen träffade hon mannen som idag är hennes make. De blev kära, och trots avståndet höll de kontakten. Han föreslog att hon skulle flytta för att bo med honom i Auka och sa att de skulle bo vid stranden, vilket lät som en dröm. En dag efter skolan bestämde hon sig för att rymma. Hon tog ett flyg till Puerto Lempira, där han väntade på henne. Därifrån tog han med henne till Auka, men när hon kom fram insåg hon att de inte skulle bo vid havet som hon trott. Då var det för sent – hon var redan förälskad och valde att stanna kvar.

Familjen fann sig till rätta, och idag följer Elisabets man i hennes fars fotspår som lärare i den lokala skolan. De är stöttepelare i ett samhälle vars framtid formas av krafter långt bortom deras kontroll. Utanför den trygga doften av nyrostat kaffe väntar en annan, hårdare verklighet.

Ett Landskap i Förändring

Bara en bit längre bort i byn möts vi av denna verklighet. Under skuggan av ett stort träd sitter en grupp barn samlade. De balanserar sina anteckningsblock i knät och lyssnar på sin lärare. Detta är inte en idyllisk lektion i det fria, utan en nödlösning. Deras skola, liksom så många andra byggnader, är en ruin – ett tyst monument över den förödelse som orkanerna Eta och Iota lämnade efter sig i november 2020.

Då drabbades Centralamerika av en katastrof av sällan skådat slag. Två kategori 4-orkaner slog till mot samma område med bara två veckors mellanrum, en händelse som forskare menar intensifierades av ett varmare hav – ett tydligt tecken på ett klimat i förändring. För Honduras var effekterna förödande. Stormarna drabbade nästan fyra miljoner människor, över 40 procent av landets befolkning. Efter orkanernas framfart slogs viktig infrastruktur som skolor och vägar ut, och otaliga familjer förlorade sin försörjning. Att barnen i Auka fortfarande har lektioner utomhus visar både på krisens djup och på samhällets kamp för att återhämta sig.

Det som är kvar av skolan i TIpi

Från Bönan i Marcala till Klimatkrisen i Mosquitia

Tillbaka hos Elisabet blir de två kaffesorterna – hennes egenrostade och det vi tagit med oss från Arvid Nordquist – en konkret länk mellan globala hållbarhetsstrategier och den verklighet människorna i Auka lever i. Samtalet glider snabbt från kaffets smak till det ämne som präglar allas liv här: klimatet.

För invånarna i Auka är klimatförändringarna inte en teoretisk framtidsfråga. Det är en påtaglig realitet som de har sett eskalera under det senaste decenniet. De talar om torrperioder som blir allt längre och ett väder som blivit oberäkneligt. Deras observationer bekräftas av vetenskapliga data. För ett land där jordbruket är en livlina för miljontals människor är dessa förändringar katastrofala.

Kaffet, landets stolthet, är särskilt utsatt. Stigande temperaturer skapar idealiska förhållanden för kafferost (roya), en aggressiv svampsjukdom som kan utplåna hela plantager. Försök att anpassa sig, som att satsa på nya kaffesorter som sagts vara resistenta, har ofta slutat i besvikelse. Hotet sträcker sig långt bortom kaffet; stapelgrödor som majs och bönor drabbas hårt av torka och värmestress. I Honduras ”torra korridor” har bönder rapporterat förluster på över 80 procent av sina skördar. Klimatförändringarna fördjupar de existerande ojämlikheterna och tvingar människor till ett omöjligt val: stanna kvar och riskera svält, eller lämna allt och migrera. Samtalet i Auka handlar därför inte bara om väder. Det handlar om överlevnad.

En Värld Bakom Siffrorna

Trots prövningarna i Auka föredrar Elisabet livet här. Hon säger att hon gillar klimatet mycket mer än i sin hemort – det är svalare och behagligare. Men framför allt framhäver hon friheten. I Colón var området de bodde i väldigt farligt, och familjen levde ständigt inlåst. I Auka, däremot, kan hennes barn röra sig fritt, och de älskar att bada i floden. När de reser till Colón vill barnen bara stanna i högst en vecka, sedan ber de snällt om att få åka tillbaka.

Kaffestunden närmar sig sitt slut. Elisabet tar en klunk av det svenska kaffet, sedan en av sitt eget. Hon nickar uppskattande. Kaffet från Sverige är gott, säger hon, men inte riktigt som hennes. Hennes leende är varmt och ärligt. Målet var aldrig att övertyga henne, utan att mötas och förstå. Hennes omdöme är en bekräftelse på att den djupaste kunskapen ofta finns hos de människor som lever i och av landskapet varje dag.

Denna personliga upplevelse är den mänskliga verkligheten bakom de abstrakta termerna i ett företags hållbarhetsrapport. När ett företag talar om ”långsiktiga relationer” med odlare eller att hantera risker i sin ”värdekedja”, är det Elisabets verklighet de talar om. Hennes motståndskraft är den yttersta garantin för den värdekedjans överlevnad. Att investera i klimatanpassning i regioner som La Mosquitia är därmed inte filantropi; det är en fundamental strategi för riskhantering.

För företag som vill att deras klimatarbete ska vara mer än siffror i en kalkyl finns en hel värld att lära känna. Det är en värld av människor som Elisabet, vars dagliga liv är en kamp för resiliens. Eftersmaken av kaffestunden i Auka dröjer sig kvar. Den är komplex, precis som Elisabets eget kaffe. Den bär på toner av ett rikt kulturarv, en bitterhet från de prövningar som stormar och torka fört med sig, men också en tydlig, ljus ton av hopp och okuvlig styrka. Det är den eftersmaken som är den sanna meningen med hållbarhet.